Jag KUNDE inte hålla mig från havet....

Inte denna kvällen heller.

Men alldeles speciellt kunde jag inte motstå KLIPPAN.

Den där märkliga, fascinerande klippan som jag sprang på i går under min promenad.

Det är verkligen naturens mirakel, tänker jag.

Vilket konstverk!

Och när solens strålar föll på mönstret i klippan, skapat av vågor och vind, blev det nästan magiskt. Jag kan bara tänka mig hur det ser ut i månljus....

Både i går och idag, när jag satt där alldeles ensam vid det skummande vattnet....

...följdes jag av en liten fågel.

Han kom tillbaka gång på gång och slog sig till slut ner bredvid mig.

En svala!

Så märkligt.

Svalor brukar vara väldigt skygga och rädda. Inte alls speciellt sällskapliga och definitivt inte intresserade av att ta kontakt med människor.

Men den här svalan var annorlunda.

Han väntade på mig....

Kanske han hade ett budskap till mig. Eller ville berätta något.

Annika - som undrar vad fågeln ville

Nu har jag skaffat mig en ny blogg.

Det ska bli ett komplement till denna blogg men med foton och "bevingade" ord.

Tänkte även "bildsätta" citat från mina böcker så småningom.

För er som gillar andlighet, filosofi och tänkvärda ordspråk, titta gärna in.

Eller om ni letar efter hopp, inspiration och näring för själen. Då ska jag göra mitt bästa för att erbjuda det.

Och dessutom behöver jag ett incitament för att fortsätta fota. :)

http://www.omlivet.bloggplatsen.se

Annika - regn, sol, regn, sol, regn, sol...suck...

Där, vid det gamla gamla trädet i den gamla gamla skogen, bor vattenfolket.

Här har dom byggt sitt hus.

Dom som är intonade på naturens tysta budskap vet att det här gamla, gamla trädet vid den lilla, lilla tjärnen skyddar dom som bara syns när dom VILL synas.

Där nere finns dom - skyddade av rötter som ger dom meddelanden från omvärlden. Där lever dom i symbios med växterna, med sjöfåglarna, med insekterna och med fiskarna.

Herr och fru And kommer på besök.

De känner vattenfolket.

De bär deras budskap över vatten och land, bort till andra sjöar och vattendrag.

Tror du mig inte?

Nästa gång du går förbi, titta lite extra!

Sätt dig ner.

Kanske får du se en rörelse där bland rötterna....

Bli inte rädd, det är bara vattenfolket som hälsar dig välkommen.

Annika - hemkommen från vattenfolkens värld

Alla av oss vandrar på livets stig....

.....en vandring som ofta är inhägnad och utmärkt med regler, normer, förväntningar och ouppfyllda mål.

Men alla av oss har drömmar.

....drömmar om att nå det som finns högst uppe på kullen, drömmar om att nå det fulländade. Lyckan, ljuset, kärleken.

Våra vägar ser helt olika ut.

För det mesta är dom en blandning av kantiga, steniga uppförsbacker och underbara skönhetsupplevelser.

Ibland är vårt livselexir - vattnet - lite smutsigt och grumligt.

Vissa gånger tror vi att vägen leder rakt upp i himlen - men upptäcker att den istället slutar helt abrupt.

Andra gånger får vi förmånen att få uppleva det unika miraklet.....

.....när livet och naturen ger oss allt vi någonsin kunnat drömma om.

Andra gånger behöver vi en egen bänk och en egen glänta.

Bara för att vila....

Ibland stöter vi på de mörka tunnlarna.

Vi vet att vi måste igenom dom.

Men när vi är mitt därinne kan vi vända oss om och inse att det ljus vi genererat i vårt liv följer oss i mörkret som en ledsagare.

Om vi letar efter skönhet även i mörker hittar vi de små tecknen.

Mitt inne i tunneln, bland de kalla fuktiga stenarna, hittar vi en symbol för att livet återvänder. Förhoppningen spirar. Det är aldrig för sent att finna livet.

Den hägrande, glimrande lyckan är kanske inget annat än små, små mirakel...

...en ensam blomma vid en stilla vattensamling....

...en daggdroppe en tidig vårmorgon....

....en ensam bänk i en solnedång....

...och just därför finns lyckan i vårt inre, när vi finner skönheten i det enkla.

Om vi bara ger oss tid att se....

om vi bara ger oss tid att lyssna....

om vi bara ger oss tillfällen att beröra andra och låta oss beröras....

...så inser vi...

...att vägen till ljuset är just den stig som vi redan vandrar på.

Och att vi kanske faktiskt HAR allt det som vi drömmer om.

Vi letade bara på fel plats.

Tillägnat alla mina underbara, fantastiska vänner som följt med mig upp för trapporna, genom tunnlarna, över ängarna - genom både ljus och mörker.

Tack för att ni finns!

If the power of love was more important

than the love of power -

our world would finally be a place of peace!

Vi kan vara vänner....

....även om vi är olika!

Vi kan alla dela ut rosor ibland    

Det är så lite som behövs för att göra någon glad!

Och nu försvinner jag till Mullsjö.

Hoppas få tillfälle att ge mina kursdeltagare MÅNGA rosor!  :)

Annika - packar för att åka iväg tidigt i morgon bitti

Kom tillbaka till oss....LJUSET!

Vi behöver dig :)