Ny morgon.

Ny sol.

Nä, det är samma gamla kära sol.... :)

Kollar på morgon-TV och blir så full i skratt. En av killarna som skall ro Viktoria och Daniel intervjuas. "Har du rott förut?" frågar Kristine. "Nej", säger den söta lilla killen i sjömansuniform.

Sedan fortsätter en diskussion om HUR länge han tränat och HUR det kommer att kännas på lördag och bla bla bla bla bla...  Det är ju jätteroligt. Hur svårt kan det va´för en ung, stark kille att lära sig RO? Det låter snarare som om han tränar för att bli astronaut.

Hur lyckas dom prata om samma saker (d v s bröllopsförberedelser) vecka efter vecka?? Imponerande!

Nu känner jag mig i alla fall SÅ lugn för att Viktorias roddare inte kommer att tappa årorna. Detta har oroat mig i flera veckor. Puuuuh!!!

Annika - tack och lov att det snart är över!! TACK!!!

Halmstad mötte oss i strålande sol.

Det här huset tyckte jag var vackert.

Men jag har ingen aning om vad det är.

Kan någon snäll Halmstadsbo (utsocknens går också bra!) berätta för mig vad det är.

Det här huset gillade min son. Visst är det fint?!

Vi åt lunch, strövade runt en stund och avslutade med en kopp kaffe vid Stora Torg. Men den här fontänen - eller rättare sagt konstverket - är väl ändå gjord av Carl Milles? Eller?

Sedan kom det traumatiska ögonblicket: att säga adjö till min kära vän som följt mig så troget i snart tre år.

Hej dååååå!! 

Tack för allt!

För att du troget startat varje gång jag bett dig.

För att du alltid tagit mig hem i frostgrader och snöstorm.

För att du svalkat mig i hettan.

För att du spelat glad musik för mig under många långa mil....

Bara du och jag genom skogarna, över ängarna och längs med kusten.

Och nu är det slut. SNYFT!

Jag har haft bil i 20 år.

Så det här är något av ett trauma - att INTE ha bil.

Men jag tänker på att jag gör en storsatsning för miljön :) Då känns det bättre :)

Annika - som framöver använder fötter, bussar, spårvagnar och - någon gång - hyrbil

God morgon, alla!
Solen strålar här och det blir ännu en underbar dag hoppas jag.

Jag ska alldeles snart bege mig till min sons jobb så att han kan hänga på när jag kör söderut mot Halmstad. En trevlig lunch i "Halmstad city" kan ju sitta bra.

See you later :)

Annika - dukar fram frukost

Sitter och tittar på en gammal Agatha Christie film.

Lite nostalgikänsla....

England i början av 1980-talet. Allt ser så gammalt ut.

Men det gör det ju å andra sidan alltid i England.

En av mina favoritskådisar är med - Bill Bixby.

Gillade verkligen honom. Tyvärr dog han alldeles för tidigt.

Först dog hans son i en mystisk sjukdom vid sex års ålder. Hans fru fick någon form av mental kollaps, bestämde sig för att bli lesbisk och hade en affär med en 17-årig tjej. Frun tog livet av sig, älskarinnan bröt ihop och hamnade på sjukhus - räkningen betalades av Bill.

Bill Bixby gifte så småningom om sig, men dog av cancer två månader efter bröllopet. Vilket tragiskt liv....

Om ni inte vet vem det är kanske ni möjligtvis minns Hulken?

Bill Bixby är han som INTE är grön :)

Snart sängdax. I morgon åker jag ner till Halmstad och förhoppningsvis kör min son efter mig, så att jag får skjuts tillbaka till Göteborg när jag lämnat bilen. (SNÄLL son jag har :) )

Annika - nu hänger jag inte med i filmen längre....

AAAH, vad skönt med en slapparstund!

Källa  

Vandrade inåt stan för att träffa min första kandidat för rollen som Margareta i vår kommande storfilm

Stannade till i Hagaparken.

VACKERT!

Vi hade stämt träff på Villa Villekulla.

Det var kokhett att sitta ute, men vi var tappra! :)

Helena, som jag träffade, var barnbarnbarnsbarn till "Den farliga mannen från Vallda" och därmed - drar efter andan - barnbarnsbarnbarnsbarn till Margareta.

Kul! Och självklart ville hon gärna spela rollen som sin förfader.

Heter det så när det är en kvinna?

"Förmoder"?

SÅ heter det väl inte....?

Vi får väl se vem det blir, men snart måste vi fatta beslut för vi hade tänkt börja filma i juli.

Annika - kul att "casta" folk. Som inte betyder att jag kastar iväg dom....

Idag har jag åkt hit och dit i Göteborg. Verkligen hit och dit.

Ett möte på morgonen, hämtning av kursmaterial på motsatta sidan av stan, sedan direkt till däckfirman för att hämta mina vinterdäck. (Eftersom jag tror att det kommer att snöa snart). (Nää, skoja bara, men jag ska lämna tillbaka bilen i morgon.)

Nu har jag en "touchdown" hemma.

Lyckades hitta textilskum i skåpet och tänkte ge mig in i bilen och se om jag kan få de inte alltför snygga sätena att se snyggare ut....hrm....

Kanske jag kan skumma lite på den där parkeringsskadan också så att den inte syns. Någon GUL bil har kört in i mig, det finns GUL färg på stänkskärmen. Misstänker starkt att det är sopbilen. Vår gata är så trång och sopbilen kör kusligt

nära de parkerade bilarna ibland. (Jag menar, hur många bilar är GULA??)

Klockan två har jag "audition" med en tjej som vill vara med i vår film.

Inte så allvarlig audition, precis, utan mer en fikastund för att utröna om hon kanske kan vara den "Margareta" vi söker.

Annika - på väg tillbaka ut i bilen

På vägen upp till Tanum SPÖ-regnade det.

Men jag var inte orolig. Det har hänt förut, men när vi väl kommer dit är vädergudarna alltid med oss.

Och ser man på, det stämde.

När vi skulle gå runt Aspeberget - det heliga berget - bröt solen igenom och det blev jättevarmt. För Josefin och Marie var det första gången de var i Tanum, men de hade läst min bok och tyckte det var jättekul att se alla platser.

Sedan klättrade vi upp på toppen och satte oss och mediterade vid Minyas och Skjölds gravar. Vilken utsikt! Och vilka vibbar!

Kaffedags! Vi packade upp våra medhavda picknickväskor och högg in på godsakerna.

Josefin blev så besviken på att allt det goda "kletet" på bullen fastnade i papperet och försvann....:)

Sedan gick vi in på muséet.

Nej, Marie har inte somnat. Hon ligger i det underbara rummet där man kan se bildspel i taket på alla hällristningar samtidigt som man lyssnar till vattnets skvalpande.

Och så hittade vi en trevlig karl...

Kul foto, det ser ut som om hästen trippar fram på hans..."you know what"..:)

Trevliga böcker dom har! :)

Min bok nästan bredvid arkeolog-Lasses bok (den gröna).

Därefter "gjorde" vi bronsåldersbyn och sedan var det bästa kvar: offersjön.

Den här sjön är totalt magisk. Vi kom dit - och ALLT stillnade. Vinden dog ut efter att ha blåst rejält, löven rörde sig inte, allt blev totalt tyst. Vilken märklig stämning. Och det är inte första gången jag upplever det.

Josefin och Marie var alldeles hänförda av energierna och vibbarna!

Gudabilder i vassen....

Jag behövde det här besöket i Minya-land.

Jag behövde känna krafterna igen.

För nu VET jag att filmen skall bli av. Det finns inget alternativ :)

När vi körde ut från det heliga området och styrde kosan hemåt började det att SPÖ-regna igen. Det regnade hela vägen hem.

Ja, som sagt.....

PS: Jag undrar om jag faktiskt har magiska krafter? Eller om Orm hörde mig. När jag gick på Aspeberget nämnde jag att det var väldigt skönt att slippa alla turister. Vi var alldeles ensamma. "Hör ni det, tyskar, kom inte hit till MITT berg!" skämtade jag.

När vi kom ner från berget möttes vi av två tyskar. Deras stora husbil hade plötsligt kört fast på parkeringen (fråga mig inte hur, det såg helt omöjligt ut att köra fast DÄR!) och nu behövde dom hjälp. Dom kom inte ur fläcken!

Hrm...ska nog aldrig tänka så där mer. F´låt, f´låt, f´låt, tyskar!!

Annika - tack, alla bronsålderskompisar, för en underbar dag!